Andersson, Bondpers Olof "Svartull"

Född 1825-01-02 i Utanmyra, Sollerö församling.
Död 1911-03-12 i Utanmyra, Sollerö församling.
Titel: 2. Tjänade som ung dräng i Noret, dit han flytt undan sin fars vrede. Läs- och skrivkunnig.
Svartens skugga föll tung över Svartull. Han bar Svartens gårdsnamn, och till och med öknamnet, Svartull, var givet efter hans far. Efter faderns död flyttade han tillbaka till Utanmyra. Han lät riva den byggnad i två våningar som Svarten låtit bygga sedan han blivit kronofjärdingsman, den byggnad som lockat till så mycket spe. Han flyttade in i den gamla stugan. Svartull ville utplåna minnet efter Svarten, ändock höll han girigt fast vid de ting, han fått i arv. Svartull lyckades få mest av allt, mest av åkrar och slogar, mest av fastigheterna både på Sold och i fäbodarna, i arvet efter Svartens bouppteckning. Sina första 25 år utförde han husbondens sysslor ensam. Äktenskap på Sollerön var sedan uråldriga tider en angelägenhet för de unga tus föräldrar. Det var en ekonomisk angelägenhet, där man tog hänsyn till hur åkrar och slogar var fördelade och hur de var belägna. Svartull hade inga föräldrar som kunde finna en brud åt honom, och var fanns den kulla, som ville flytta in i Svartens stuga? Men så började han uppvakta Bond Anna Olsdotter, en allvarsam och stillsam kulla. För hennes far, Bond Olof, som hade fyra döttrar att gifta bort, men vars gård inte hade någora stora tillgångar, skulle det vara lyckosamt att få en dotter bortgift med Svartull, vars gård var en av Utanmyras bästa. Bond Anna kunde inte förväntas föra med sig något till en ny gård, men vad brydde sig Svartull om det? Han kände det omtumlande att en så förträfflig kulla kunde tänkas bli hans brud. Som historisk fotnot kan nämnas att Bond Annas far hade ett skimmer kring sig som budbärare av Flint Danils sista ord. Flint Danil hade råkat i åtskilliga tvister med Svarten och när han förolyckades under en färdresa, ryktades det att Svarten låg bakom dödsolyckan. Flint Danils tycks ha anat olyckan, ty på hemvägen hade han yppat sin oro för sin färdkamrat, Bond Olof, som frågat om Flint Danil ville att han skulle följa med denne hem. *Du må väl inte behöva det, tycks det*, hade Flint Danil svarat. Orden hade en skälvande ovisshet, blandade med en anande ödesbestämdhet. Efter vigseln flyttade Bond Anna in i Svartulls stuga. Hon satte sin prägel på den, gjorde den fin och hemtrevlig och lyckades driva det förgångnas vålnader från den. Svarten, som hade brutit mot allt som var skick och sed, hade varit en plåga för hela ön. Därför strävade Svartull efter att smälta in i socknen, att inte avvika från andra, att inte märkas. Chefen för Storskiftesverket (lantmäteriet), löjtnant de Laval besökte Sollerön för att arrendera skogsmark. Skogarna var otillgängliga och därmed värdelösa, men löjtnant de Laval ville bygga vägar i skogen, företa strömrensningar och flotta timret från skogarna ner till Siljan, och från Siljan till Dalälven och vidare till Falun, där det kunde sågas och forslas vidare. Arrenderingen av skogen följdes av ett regn av pengar över Sollerös gårdar. Allt förändrades. Penningen hade kommit till ön. Penningen blev en värdemätare på såväl arbete som egendom. Penningen förändrade även människors sinnen. Till en början kände sig många rika och lät pengarna strila mellan fingrarna. Många berusade sig med brännvin, de for till Mora och besökte marknaden eller förslösade pengarna på kortspel. Många använde dock pengarna förståndigt, rustade upp gården eller byggde nytt. Den allmänna högkonjunkturen ledde till ett överflöd av varor. Den 2 juli 1855 annonserade handelsmännen i Tidningen *Fahlu Län och Stad* om tapeter och bårder, cigarrer, finare snuser, fransk Cognac, holländsk sill, skotskt öl, sötmjölksostar, dessertskedar av nysilver, eau de toilette, m.m. Alla dessa lyxvaror var avsedda för borgerskapet, som med ovilja såg att bönderna på Sollerön lockades av dem. De skrämdes av att bönderna skulle lägga sig till med herreskapsvanor i en fattig socken som blivit nyrik. Svartull fick liksom de andra 2 riksdaler per tunnland, och fick för sin skog därmed flera hundra riksdaler inalles. År 1857 kom penningkrisen. De flesta hade förslösat sina pengar de fått av skogsarrenderingen. När vinstugor och lönnkrogar vägrade ge kredit fick man bränna själv. Även Svartull brände i lönn. Länsmannen Törner såg den omfattande hembränningen som ett problem och begav sig med två biträden till Sollerön i ett försök att överrumpla lagbrytarna, men planen hade blivit röjd och smygbrännarna hunnit bli varnade, så när de kom fram fanns inte ett spår av olovlig brännvinstillverkning. De mottogs med skrik, hotelser och stenkastning så att Törner vid ett tillfälle hotat att skjuta dem i självförsvar. När länsman Norgren i Mora hösten 1960 var på tjänsteresa i Sollerö socken, blev han stoppad av några rusiga karlar. De högg tag i hästens betsel och ruskade om vagnen så att länsmannen med möda kunde hålla sig kvar. Han fredade sig genom att slå med sin piska vild omkring. En karl som träffades över kinden blev så våldsam att han slet ner länsmannen på marken, varpå de alla gav honom rejält med sparkar och slag. Efteråt gav sig männen sjungande iväg, varpå länsmannen blåslagen och öm vände hem till Mora, svuren att hämnas. Sent på kvällen den 21 december 1960 vaknade Svartull av larm och skrik. Han gick tillsammans med sin granne Svarf Jöns för att se vad som var på gång och kom till Knipens gård. Knipen själv stod utanför huset och lyfte en fjärdingsman så högt att dennes fötter ej nådde marken. Bredvid stod länsman Norgren, som tillsammans med två fjärdingsmän hade bultat på Knipens dörr för att ta brännvinspannan i beslag. Knipens hustru hade slängt en bytta full med varm mäsk i ansiktet på länsmannen och en granne selade sin häst och körde i full trav upp på ön för att varna för länsmannen. Brännvinspannorna gömdes. När den tilltufsade länsmannen sökte sig till sin skjuts, vände han sig mot Svartull och Svarf Jöns och sa: *ni har sett hur det gått till och kan vittna*. Länsman Norgren och hans mannar fortsatte sökandet efter brännvinsapparater, som byborna skyndat att gömma. Stämningen var hätsk och vid flera tillfällen blev han hotad med stryk. När han slutligen blev överfallen av förklädda karlar, begärde länsmannen skydd. Kronofogden kom och läste upprorslagen för sockenstämman och natten till den 19 januari 1861, tågade en militär avdelning om 40 soldater ur Mora kompani ut på Sollerön. Utanmyra by sattes i undantagstillstånd och ingen fick vistas ute om kvällar och nätter. Men ingen hittade Svartulls panna, som Svartull gömt i skogen. En kronobetjänt ur kompaniet betedde sig en morgon illa mot Ingeborg, Svartulls äldsta dotter och när Svartull på kvällen fick reda på vad som hänt blev han fly förbannad. Han ville gå ut och leta upp kronobetjänten och slå honom på käften, men hans fru mor Anna lugnade honom och sa att han inte skulle göra sig olycklig. Men Svartull fick Ingeborg att lova att peka ut kronobetjänten för sig. Svartull och Svarf Jöns blev kallade inför tinget att vittna om tumultet vid Knipens gård. Svartull kände sig illa till mods och försökte lägga orden till fördel för Knipen, men åklagaren letade efter blottor i vittnesmålet och lyckade lirka ur Svartull allt han sett och hört. Knipen dömdes till fyra års straffarbete på fästning för *anstiftande av upproriska våldshandlingar*. Soldaterna lämnade Sollerön, men lugnet återställdes ändock inte i Utanmyra. Domen mot Knipen ansågs orättvis och många talade om falska vittnesmål. Man vände sitt agg mot dem som vittnat, men mot Svartull allra mest, sonen till den oredlige kronofjärdingsmannen. *Äpplet faller inte långt från trädet*, sa man. Svartull behandlades av sockenborna som smittad av en farlig sjukdom. Han drevs in i ensamheten och sitt tungsinne. När hösten kom for Svartull till Mora för att sälja en ko. Efter affären gick han med pengar i hand in på en krog och köpte brännvin. Några skojare som såg honom betala med stora sedlar bjöd in honom på kortspel. Efter att ha supit ner honom rejält hade han till slut spelat bort alla pengar han fått för kon. Han raglade ut från krogen och tillbaka in i marknadsvimlet, alltmedan svordomarna öste ur honom. En uniformerad man kom fram till honom och bad honom lugna sig. Det visade sig vara samme en, som gått vakt på Sollerön under brännvinskriget och som hade chikanerat hans dotter, det var samme en som nu hade blivit polisbetjänt. Svartulls sinne fylldes av vrede. Han gick polisbetjänten inpå livet och kastade honom till marken. Den 2 november 1861 infördes Svartull till Falu länsfängelse att undgå 3 månaders straffarbete för fylleri, svordomar och oljud på marknad samt för kronobetjänts överfallande i tjänsteutövning. Efter strafftiden, när Svartull kom hem till Soll igen, fann han det märkvärdigt att de byamän och kvinnor som var förargade på honom för att han vittnat mot Knipen, nu erkände honom. Han hade själv suttit i fängelse för angrepp på överheten och det räknades honom till godo. Den 24 maj 1881 emigrerade Svartulls dotter Ingeborg med man och tre barn, samt Ingeborgs syster Böl Anna Olsdotter. Anna blev sjuk under överresan till Nordamerika och avled i oktober samma år. Ingeborg med man bosatte sig i Minnesota. Även Svartens tredje dotter Böl Karin emigrerade år 1882 till Nordamerika, tillsammans med 72 Solleröbor. För att få ihop till överresan tog döttrarna ut förskott på arvet, varför Svartull tvingades sälja av delar av sin skog. Vintern 1884 hade Svartulls äldste son, Anders, fått arbete vid skogsbolaget. När Anders skulle lägga timmer på isen gav den vika och han måste räddas ur vattnet. Huttrande av köld fick han vandra till skogskojan. Dagen därpå yrade han och hade feber, och de andra skogshuggarna lade honom i en släde hem till Sollerön. Ett par dagar senare, den 2 mars 1884, avled han i föräldrarnas stuga, endast 21 år gammal. Efter begravningen suckade mor Anna: *Sju barn har jag fött, fyra har Gud tagit ifrån mig, två har Amerika tagit och endast ett har jag kvar.* Under denna tid drog en religiös väckelse starkare än någonsin fram över byarna i Dalarna. Baptismen började få sitt fäste och Olof, Lill-Ull kallad, kände sig kallad att predika för den. Han for till Stockholm för att gå på Betelseminariet och skrev där en uppsats om dryckenskapens fördärv. *Uppväxt i en drinkares hem*, skrev han, *har jag fått skåda följderna av att dricka. När jag hörde min faders svordomar och förbannelser, såg min moders tårar, såg syskonen resa från hemmet och själv kände hungerns bittra kval, då fick jag ingivelsen att aldrig smaka rusgivande drycker.* Olof bytte även efternamn, till ett egendomligt men ändock så hemtamt sådant, enligt Svartulls tycke. Olof fjärmade sig sin hemö och sin familj. Först 10 år senare kom Olof hem igen. När Svartull och mor Anna blivit gamla kände han att det var hans kristliga plikt att ordna för sina föräldrar. Han såg till att Bus Nils inhyste dem i en s.k. fjoskammare i utbyte mot att denne fick full arvsrätt. Svartull kände att allt han jobbat för under sitt liv gick till en främling, men orkade inte motsätta sig beslutet. När alla papper var skrivna åkte Olof iväg igen. Utrymmet i fjoskammaren var inte hälften av stugans. Den låg innesluten i en del av fähuset. Mellan en gammal och sliten öppen spis och ett matbord fanns en liten fönsterglugg. Nedanför matbordet på väggen mot kreatursbåsen fanns en väggfast säng. De gamla skötte sig själva, fick hämta potatis ur jordkällaren och mjölk i mjölkkammaren. Från stugan bar Busfolket in bröd och torkat kött som hängdes vid spisen. De blev nödtorftigt tillsedda och hela byn kände till slut medömkan med dem. Svartull kände att Bus Nils hustru kände sig besvärad av att gården fått ytterligare två munnar att mätta. Ständigt uttryckte hon sitt misshag i orden *vi har blivit så många vid grötfatet*. *Vi bor inte här för intet*, svarade Svartull. *Ni ska ha allt efter oss.* *Ja, ja, den dagen ja, när den nu kommer,* suckade Bus Nils hustru. Efter fem år i fjoskammaren avled mor Anna i en ålder av 77 år. I kyrkans likbok angavs dödsorsaken vara *vattusot*. Svartull snickrade själv hennes kista. Innan begravningen ställdes kistan ut på gården med locket av och en man fotograferade henne där hon låg så stilla på sin vita bädd. Kort av den döda mor Anna Olsdotter skickade Svartull till sonen på Gotland och till döttrarna i Amerika. Sedan Svartull begravt sin hustru tappade han lusten att spjärna emot ålderdomen. Såväl hans yttre som hans inre drabbades av förfall. Ingen ansade längre han hår, ingen lappade hans kläder. Ingrodd smuts avslöjades obevekligen i såväl kläder som hud. Loppor och löss stack hans kropp och han plågades av en svårlig klåda. År lades till år och den 12 mars 1911 slöt Svartull sina ögon för alltid i en ålder av 86 år. Hans begravning blev en ensamhetsbegravning, ingen son eller dotter kom för att följa honom på den sista färden.