Sollerman, Olof "Lillull"

Född 1868-03-29 i Utanmyra, Sollerö församling.
Utbildning: .
Död 1941-09-04 i Klintehamn, Gotland.
Titel: 2.
Han kallades för Lill-Ull, vilket faktiskt irriterade hans far Svartull, eftersom denne själv hade önskat få det smeknamnet. Svartull vantrivdes med sitt eget, som alltför tydligt minde om hans egen far, Svarten. Han kallade därför senare Lill-Ull för Böl-Ull, efter namnet på sin farmors gård Böl, och lät med detta släkten lämna gårdsnamnet Bondpers, vilkets rykte och innebörd följt honom genom livet. Som yngsta bror i syskonskaran favoriserades Lill-Ull av både sin mor och sina systrar. Kanske var det därför hans äldre bror Anders ständigt retade honom och hindrade hans framfart. Avundsjukan drev Anders att en dag, när Lill-Ull var tre år gammal, vrida en slant ur handen på honom och tvinga in den i hans mun och svälja. Lill-Ull räddades av sin far Svartull, som genom att banka hårt i ryggen på honom, lyckades få honom att hosta upp slanten. När hans systrar lämnade hemmet för att emigrera till Nordamerika saknade han dem mycket och han kände inte längre någon glädje av att vara i stugan. När även hans bror omkom efter att ha fallit ner i isvattnet, blev han ensamt barn kvar. Ull, som var blyg i stora sällskap, blev i mindre grupper ivrig att göra sig omtyckt. I lag med jämnåriga var han munter och glad, och ingenting syntes honom omöjligt. Vinterna 1884 råkade han ut för ytterligare en nära-döden upplevelse, då han med med häst och släde for genom isen på Siljan. Hans kamrater lyckades med hjälp av stören och remtyg dra upp både Böl-Ull och häst på fast is. En annan gång, då han också var nära att mista livet, var då kullor och pojkar från Solleröns alla sju byar, trots prästens varningar, hade börjat samlas till dansgillen i en ödestuga. En lördag hade de halvstora pojkarna kommit över ett krus vin som de bjöd Böl-Ull på. Vinet gömdes i en snödriva utanför stugan där pojkarna drack mellan danserna. När Ull till slut vandrade hem mot Utanmyra var han så berusad att han somnade i en snödriva. Ett par sena nattvandrare hittade honom och förhindrade därmed att han frös ihjäl. Nattvandrarna hade funnit Böl-Ull liggande på samma plats, där hemvändande bröllopsfolk för trettiosju år sedan funnit hans farfar Svarten ihjälslagen. Under denna tid drog en religiös väckelse starkare än någonsin fram över Dalarna. Baptister besökte Sollerön och Böl-Ull smög sig till deras stugmöten för att finna bot mot sin ångest. Han tog till sig orden och anade en annan verklighet bortom Siljans bygder och i sjuttonårsåldern blev han *andligt sinnad* och baptistdöpt i Mora. Kort därefter gjorde han sitt livs första predikoresa till fots med konten på ryggen tillsammans med den kände baptistpionjären Näs Pehr Pehrsson från Orsa. Våren 1892 fick han meddelande om att han var antagen till elev vid Betelseminariet i Stockholm, vilket förfärade hans föräldrar. De insåg nu att ingen skulle ta efter gården då de blev gamla. Men Ull begav sig och klockan 7 en kväll ångade han in på Centralstationen i Stockholm. För en landsortsbo utövade staden en ofantlig dragningskraft. Allt var nytt för hans öga och han betraktade husen och folkskarorna med den allra största förvåning. Ull fjärmade sig från sin hemö och de människor han till en början tyckte sig ha svikit. När han på helgerna skickades ut på predikoresor, utlämnade han sitt hem, när han skrev en uppsats om dryckenskapets förvärv. *Uppväxt i en drinkares hem*, skrev han, *har jag fått skåda följderna av att dricka. När jag hörde min faders svordomar och förbannelser, såg min moders tårar, såg syskonen resa från hemmet och själv kände hungerns bittra kval, då fick jag ingivelsen att aldrig smaka rusgivande drycker.* Han bytte namn, inte för att främja sitt ursprung, utan för att för alltid bära det med sig. Han kallade sig ett namn, som angav att han var en man från Sollerön. *Ett egendomligt namn, och ändock så hemtamt*, som hans far Svartull uttryckte sig. Tre år senare var Ull färdig med predikantskolan och tog tjänst som predikant i en församling i Södermanland. Tjugonio år gammal förlovade han sig med en bonddotter från Stora Tuna, Hanna Kristina. De bosatte sig på Gotland där han sedan var verksam i 39 år. De första åren där, var han församlingspastor i Slite, och i tre decennier resta han inom Gotland som distriktsföreståndare i Svenska Baptistsamfundet. Hans vanliga färdmedel var cykel. Tåg och buss anlitade han endast undantagsvis. Han höll möten och sammanträden över hela ön och var känd praktiskt taget av alla gotlänningar. Men så syntes också hans namn ofta i tidningarna, och en tidning gav honom betyget, att han varit dess flitigaste referent. Och på biblioteket betecknade man honom som den flitigaste låntagaren. Så han hade sina rekord. Olof Sollerman tjänstgjorde som pastor:
1896-1897 i Össebygarns och Åkers Baptistförsamlingar i Uppland,
1898-1901 i Johannebergs Baptistförsamling, i Gillberga, Södermanlands län
1901-1902 resepredikant i Södermanlands distriktsförening av Sv. Baptistsamfundet,
1902-1907 i Slite Baptistförsamling,
1907-1941 Resepredikant och ordförande i Gotlands Distriktförening och Gotlands Ungdomsförbund av Sv. Baptistsamfundet. Han var en äkta dalkarl, svarthårig och envis som *Svarten*. Han hade humör men också humor och ett speciellt sinne för ordlekar. Han kunde vara sträng men också glad som en speleman. Han var öppenhjärtig, språksam, generös och gästvänlig, och vart han kom spred han solsken omkring sig. Det var bara i hemmet och fostragärningen som han kunde låta åskan dundra och blixten ljunga. Men det varade aldrig länge. Snart nog bröt solen fram mellan skyarna igen. Olof Sollerman avsäger sig sitt fädernearv för att tillgodose föräldrarnas uppehälle och försörjning livet ut. Han kommer överens med sin kusin Bus Nils, granne till föräldrarna, att de skulle ge Olof Andersson och Anna Olsdotter kost och logi och se till att de fick "kristlig begravning" mot att Olof Sollerman avstod all sin arvsrätt efter föräldrarna till förmån för kusinen Bus Nils. Uppgörelsen nedskrevs och bevittnades av Svarf Jöns. Egentligen var det märkligt att han kunde vara så glad med sina många bekymmer. Bekymmer för en mångårigt sjuk hustru, bekymmer för nio barn, deras fostran och framtid, bekymmer för ekonomin, ty lönen var inte så stor, och bekymmer eller som Paulus säger *omsorg om de många församlingarna*. Med sin rättframhet och sina enkla manér gick han hem hos de redliga gotlänningarna och fick många vänner bland dem. Som predikant var han gärna hörd, ty han var en god predikant och kunnig bibeltolkare, som läste sitt Nya Testamente på grekiska. Personlig stil och inlevelse gjorde honom också till något av en folktalare. Fastän orubblig baptist var han en stor ekumen och var gärna sedd i alla kristna läger. Han dog 1941 och bars till graven av sina sex söner. *Böhl-Olles barnbarn är läkare, sjökapten, journalist, lärare, ingenjörer, sjuksköterskor m.m. Men huvudsaken är * och det skulle säkert Böhl-Olle ha uppskattat * att de blivit vanliga hederliga människor som deras gamla Sold-fäder.