Berättelsen om Filkehusen
Området kallas med rätta Sveriges sydligaste vildmark.
Här finns djupa skogar och ett stort sjösystem.
I området finns många vildadjur. I regel är de nattaktiva och håller sig undan.
Det händer att de plötsligt korsar vägen och man har dem mitt framför näsan. Vill man undvika skador är det bäst att hälla låg hastighet.
I området finns ett par älgfamiljer. Skogens konung är mycket skygg, men ibland kan man se en hel familj gå över vägen mitt framför bilen. En gäst försökte få syn på älgen en hel vecka innan han på hemvägen kolliderade med en. Både älgen och bilen blev illa tilltygade.
Rådjur finns det gått om och ibland hoppar de över stängsel och kalasar på våra blommor. De har också valt ut några tomter till parningsplats där man ser cirklar i gräset.
Vildsvinen är talrika och rör sig mest om natten. Två gånger har vi fått våra tomter rejält uppbökade, varför vi satte upp elstängsel för att hålla dem på avstånd.
En fullvuxen galt kan väga 150 kilo. Vildsvinet är allätare och lever i flockar ledda av äldre suggor. En sugga får mellan tre och åtta kultingar, vanligen i februari till april.
Vi har sett hur fiskbeståndet nästan utrotades av försurning men efter kalkning repades.
Vattnet går bra att dricka.
Den mest eftertraktade är Immelöringen som är vild och rör sig genom Filkesjön. En del regnbåge har också rymmt från fiskodlingen vid Tuesjön.
Gäddan finns i varierande storlekar. Om våren kan man se den när den kommer in på grunt vatten för att leka.
Flodkräftan har dött ut, men nu börjar signalkräftan etablera sig liksom musslor. Det vittnar om att vattnet håller god kvalitet.
Många fågelarter häckar i området. På våren får man höra deras flitiga sång.
Fiskgjusen har flera bon här. Man ser den oftta gracilt segla på hög höjd för att sedan göra en störtdykning för att fånga en fisk i klorna. Dess typiska läte hörs hela tiden.
Det sjö- och skogsrika landskapet är hemvist för några fiskgjusar, med sina långa, ljusa, vinklade vingar, fångar de fisk i sjön. Storlom syns ofta simmande på vattnet. Bägge arterna är känsliga för störningar. Respektera deras häckningsplatser så att de inte skräms bort från sina bon. Andra fåglar i området är exempelvis skäggdopping, mindre hackspett, gröngöling, spillkråka, morkulla, nötkråka, skogsduva, sparvuggla och pärluggla.
Endast örnarna har större vingspann än fiskgjuse. Vingarna är långa och smala. Huvudet är ljust med en bred och mörk ögonstrimma. Den spanar ryttlande, på 20-30 meters höjd ovan vatten efter fisk som är dess huvudsakliga föda.
Fiskgjusen flyttar långt, ända ner till Senegal och Nigeria i Västafrika, och det gör de under augusti-september. Ungfåglarna stannar kvar i Afrika andra sommaren, eller så flyttar de en liten bit till Medelhavsområdet. De som flyttar hem återkommer till Sverige i slutet av mars och under april.
Naturmorgon skådar fiskgjuse, 4:33 min
Lommarna vistas sommartid vid sött vatten, under andra årstider däremot oftast vid havet. De påträffas aldrig i flock. De lever främst av fisk. De är fulländade simdykare och kan stanna flera minuter under vattnet. De dyker ofta mycket långa sträckor och simmar än på vattenytan, än så djupt nedsänkta, att endast en smal strimma av ryggen är synlig. De dyker ned i vattnet utan märkbar ansträngning och utan minsta plask. På marken har de mycket svårt att röra sig. De flyger bättre än man skulle kunna tro med tanke på deras tunga kropp och korta vingar, och skjuter, sedan de med viss ansträngning höjt sig ett stycke upp i luften, rätt hastigt fart med mycket snabba vingslag. Sitt bo lägger lommarna vid sötvatten och mycket nära intill stranden. Äggen är två till antalet och är grön- eller gråbruna med svarta fläckar. De undkommer oftast sina fiender genom att dyka, men när detta inte går försvarar de sig genom att hugga med den vassa näbben. Lommarnas läte är starkt och kan upplevas som lite ödsligt.
Häger är stor, cirka 1 meter hög med en vingbredd av 1,4–1,75 meter. Den är grå ovan och vit under, halsen, benen och den grova näbben är långa, och den har långa, svarta, hängande huvudtofsar. I flykten håller den halsen indragen.
Hägern bygger bo i höga träd, helst bokar eller almar i skogsmark, vid insjöar och havsvikar med bräckt vatten. Bona är glest byggda av grenar och kvistar, på ovansidan fodrade med gräs och hår.
Den lever monogamt. Honan lägger en kull om året med i genomsnitt 3-5 ägg, ibland så många som 10, vilka är blåaktigt gröna, utan fläckar. När äggen är kläckta tar båda föräldrar hand om ungarna i cirka 42–45 dygn tills de är flygfärdiga.
Gråhägern lever huvudsakligen av fisk. Den jagar genom att stå blickstilla i vattnet och sedan snabbt snappa upp fisk som simmar förbi. När den rastar, vid å- eller sjökanter, drar den upp ena benet och balanserar på det andra.
Häckar både vid sött och salt vatten och trivs vid sjöar. Bygger sitt bo helst på en liten holme eller på en låg åsrygg ute på en myr.
År 1940 flyttade Bengt Berg till Eriksberg i Blekinge där han fortsatte sina utplanteringar av kanadagäss. Sedan dess har kanadagåsen ökat kraftigt i antal och fortsätter med det. Därför är det svårt att veta hur många som häckar i vilt tillstånd idag men troligen rör det sig om 10.000 – 20.000 par.
De fem till nio vita äggen läggs huvudsakligen i april och hanen försvarar ilsket bo och ungar mycket aggressivt. Väsande går han lös på varje inkräktare med kraftiga slag av vingknogarna och kan genom sin storlek säkert driva iväg de flesta mindre rovdjur. Till skillnad från våra inhemska gäss så är kanadagåsen i huvudsak en stannfågel, men de som häckar i norra Sverige söker sig oftast ner till södra delarna av landet under vintern.
Även i paradiset finns ormar.
Vi lärde barnen tidigt att alltid använda stövlar och stampa ordentligt när de gick.
Alla sorters ormar är fridlysta i Sverige. Det innebär att det är förbjudet att döda, skada eller fånga ormar och deras ägg och ungar
Huggormshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda. Området runt pupillen varierar från rödfärgad till bärnstensliknande.
Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta individer. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren.
Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.
Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.
Solen lockar fram ormarna ur sina gömställen. Huggormen är giftig, men den går aldrig till anfall och biter inte om man inte trampar nästan rätt på den. Alla andra ormar är ofarliga.
Ser du två ljusa fläckar på huvudet är det garanterat en snok, men det finns helsvarta snokar och mörka, nästan svarta, huggormar också. Kommer du så nära att du ser ögonen har snoken runda pupiller och huggormen vertikala pupiller som katten. Snoken är oftast smalare och har smalare huvud medan huggormen har ett trekantigt huvud och en kortare, tjockare kropp.
Båda ormarna simmar bra, men snoken befinner sig oftare vid vattnet där den jagar groddjur eller fiskar.
Snoken kan bli 1 meter lång. Storleken skiljer sig mellan könen och honorna är i genomsnitt större än hanarna. Kroppen kan vara grå, grafitgrå, olivgrön eller svart. I nacken har snoken gula eller vita fläckar.
Man träffar ofta på snoken då de kommer ut i vårsolen efter vintervilan. Runt mitten av april parar sig snoken och man kan då se stora klumpar av ormhannar som tävlar om att para sig med en hona. De samlas i stora mängder på sina håll och detta pågår en bra bit in pa våren.
Snoken trivs längs vattendrag eller andra fuktiga marker där de uppehåller sig under sommaren för att jaga grodor och fisk.
Kopparormen är ingen orm, utan en benlös ödla. Den kallas också kopparödla eller ormslå. Den är klumpigare än en orm och mycket långsam. På senhösten borrar den ned sig i jorden och ligger där i dvala under vintern. Vinterdvalan slutar ungefär i april. Precis som skogsödlan fäller kopparormen också lätt sin svans om den tror sig vara i fara. Så låt kopparormen kräla ifred!
Den lever bland buskar, i mossa, bland nedfallna torra löv, under stenar och på andra liknande platser. Ungdjur lever främst under mossa och löv, medan de vuxna djuren rör sig mer öppet.
På senhösten under september-oktober borrar den ned sig i jorden till frostfritt djup, inte sällan ner i myrstackar, och ligger där i dvala under vintern. Strax efter den lämnat vinterdvalan i maj sker parningen. Den föder levande ungar som är omgivna av ägghinnorna, som de strax därefter spränger sönder. Ungarna föds i augusti-september och är då 7-10 cm långa.
Den är främst aktiv i skymningen medan den under natten och större delen av dagen gömmer sig under stubbar, stenar mm. Den förekommer främst i marker med buskar och träd, dock är den ovanlig på torra marker.
Myggen kan vara en stor plåga.
Vid timmen mygg är det lämpligt att stänga fönster och dörrar så att man slipper dem inomhus.
Myggor har antenner med många leder, ofta är de långa. De har vanligen slank kropp med långa smala ben, men det finns en del, till exempel knott, som är mer kompakta och fluglika.
Vanlig stickmygga är en art många av oss träffat på. hanarna dricker nektar från blommor medan honorna ger sig på människor och andra varmblodiga djur för att dricka blod. När honan stuckit sitt vassa sugrör genom huden sprutar hon in en vätska som hindrar blodet från att stelna. Det gör det lättare för henne att suga i sig blodet, men för oss människor gör vätskan att det kliar. Honan behöver blodet för att kunna lägga ägg. det gör hon i vattenpölar och diken, där också mygglarverna lever. Förutom stickmyggor är det knott och svidknott som suger blod.
Flicksländornas larver lever i vatten från en månad till flera år. Larverna liknar de vuxna sländorna och har långa, smala kroppar. De har dock endast små anlag till vingar. Längst bak på kroppen sitter dessutom stora bladformade gälar som gör att sländlarverna kan andas i vattnet. Flicksländorna är rovdjur. På undersidan av huvudet har de en stor fångsmask som de använder för att fånga sitt byte. Fångstmasken slungas ut på bråkdelen av en sekund och bytet förs därefter till munnen. Flicksländorna äter andra små vattenlevande djur som exempelvis mygglarver och djurplankton. När det är få bytesdjur letar de aktivt efter byte, men när det finns många bytesdjur sitter de still och väntar på bytet.
Flykten är inte så snabb som hos de egentliga trollsländorna, och de flesta jagar därför mer långsamt flygande insekter, eller väljer sina byten bland stillasittande insekter. De föredrar att vistas i närheten av kärr och mindre vattensamlingar samt bland vass och säv utmed sjöar och vattendrag.
Vid parningen griper hannen med sin tång i bakkroppens spets tag om honans hals och honan kröker upp spetsen av sin bakkropp mot basen på hanens abdomen, där sädesblåsan med sperman finns. Omedelbart efter befruktningen börjar äggläggningen, ofta med honan sittande på stjälken av en vattenväxt och fortfarande fasthållen i nacken av hannens tång. Med sitt äggläggningsrör borrar hon ett hål i stjälken och lägger ett ägg. Detta upprepas flera gånger och paret flyttar sig allt längre ner utefter stjälken, ibland även under vattenytan.
Stackmyrorna bildar samhällen där det finns tre olika slags individer: hannar, honor (drottningar) och arbetare. Myrorna bor i stackar som de bygger av barr, småkvistar och barkbitar. Längst bak har myran en giftblåsa som innehåller myrsyra. När myran skall fånga ett byte hugger den med sina kraftiga käkar och sprutar samtidigt in myrsyra i offret. Larverna i stacken äter främst smådjur som arbetsmyrorna har släpar dit.
Om våren är varm är de första myrorna i full gång redan i mars. Myrstackarna ligger ofta på södra sidan av en trädstam eller en gammal stubbe, så att ingenting skuggar stacken.
Myrstacken sträcker sig långt ner i marken. Det vi ser av stacken är oftast en mindre del än det som finns under markytan. Ett myrsamhälle kan bestå av flera stackar och ett samhälle kan hysa omkring en miljon individer.
En myrdrottning kan leva i 20 år och hennes enda uppgift är att lägga ägg. I en myrstack kan det finnas upp till 100 drottningar. Alla arbetare är honor. De kan leva i flera år och har under sin livstid olika uppgifter. Arbetarmyrornas uppgift är att bygga och försvara stacken, sköta om drottningen, äggen, larverna och pupporna och skaffa föda och städa.
Dessa blommor fanns på tomten när vi först kom.
Mycket spring och gräsklippning har nästan utrotat dem.
Primulan fanns rikligt på vår första äng, men försvann tyvärr när ängen förvandlades till gräsmatta.
Tibasten finns fortfarande på några av tomterna.
Nattviolen försvann snabbt.
I skogarna runt Filkehusen finns det rikligt med bär och svamp. Men det gäller att hitta de rätta ställena.
Blåbär, lingon och hallon finns i riklig mängd. Med lite tur hittar man hjortron. Det är många som ger sig ut för att fynda svamp, så det är farligt att märka ut ställena.
Något år efter kalhyggen kommer hallon i riklig mängd.
Är man uppmärksam kan man hitta några hjortron.
Björnbären växer vilt och kan bli till ogenomträngliga snår med taggar.
Blåbär finns på flera ställen men mängden varierar från år till år. Tillgången på bin kan ge rik skörd.
Smultron växer bland annat i vägkanterna.
Lingon växer på solbelysta skogspartier..
På sensommaren och hösten finns det mycket svamp i skogen kring Filkehusen. Man hittar bland annat kantareller, Karl Johan, trattkantareller och trumpetsvamp.
Vånga socken