Snapphannar i Göinge
I norra Skånes skogsbygd, uppe mot gränsen till Småland, existerade vid tiden för Skånes övergång till Sverige ett ålderdomligt bondesamhälle. Vägarna var få och de stigar som fanns var bara kända av bygdens folk. Skogsbygden var rik på människor och hemmanen (gårdarna) var ofta överbefolkade. Det var inte ovanligt att flera familjer bodde på samma gård. Under missväxtåren var invånarna ofta tvungna att bege sig ut på vandringsstråt eller söka sig till skogen för att finna mat.
Kärnan i skogsbygdens befolkning utgjordes av de självägande bönderna. Bondesamhället hade få förbindelser med den statliga överheten men hade i stället en rikt utvecklat inre självstyre. Statsmakten representanter vari första hand länsmännen, som själva var bönder. De räknade sig själva oftare som böndernas förtroendemän än som redskap för kungen. Detsamma gällde, ofta för kyrkoherdarna. Göingebönderna hade goda förbindelser med smålänningarna på andra sidan gränsen, och deras handelsförbindelser avbröts inte under krigen utan det hände att de slöt bondefreder med varandra istället, ett slags överenskommelser om att de skulle uppehålla freden sinsemellan.
Under den danska tiden hade skogsborna fått vara i fred med sina lagar. De betalade sporadiskt sin skatt och jagade i kronans skogar och röjde ny väg i vildmarken fastän det var förbjudet.
Situationen förändrades efter freden i Roskilde 1658 då bland annat Skåne och Blekinge tillföll Sverige. Skåne hade vid den tidpunkten tillhört Danmark i nästan 300 år och det tog lång tid för befolkningen i de sydsvenska landskapen att känna sig som svenskar - de kände sig lika danska som de som bodde i Köpenhamn. Skåningarnas lagar, samhällskick och kyrkoordning var dansk och de lärda männen i Skåne hade fått sin utbildning i Köpenhamn.
