Sjövägen

Torparna på Slättatorpet, som varken hade häst eller plog, måste ta båten över Filkesjön och hämta plogen, och sedan båten tillbaka för att hämta hästen som han red hem över bron över Persån.

Båttrafik på Immeln

Det är länge sedan den gamla ångslupen "Svea" 'plöjde fram över Immeln-sjön i lugn och stiltje, i storm och oväder, anlöpande brygga efter brygga under sin väg mellan Nyteboda och Immelns stationssamhälle. Och ännu längre tid har förflutit sedan Sveas föregångare "Framåt" började sina turer på samma sjö. Den ersattes sedan av m/s Immeln som hade rutt.

Landsväg

Landsvägen mellan Arkelstorp och Vilshut byggdes först på 1930-talet som ett nödhjälpsarbete.

Järnvägen Kristianstad- Immeln- Glimåkra

Kristianstad-Glimåkra järnväg var en järnvägslinje som helt eller delvis var i bruk 1885-1978. Vid Immelns station fanns samtrafik med Immelns Ångslups AB för godstransporter av granit och timmer.                       Persontrafiken nedlades 1969, men viss godstrafik fanns kvar mellan Kristianstad och Glimåkra fram till 1978. Spåren revs upp i etapper 1973-1995.

Järnvägen Sölveborg-Olofström-Älmhult

-

Gylsboda station

Sölvesborg-Olofström-Älmhults Järnväg
Redan på 1880-talet hade man i Sölvesborg planer på att bygga en järnvägsförbindelse till Södra Stambanan. Industrisamhället Olofström hade också ett stort intresse av att förbättra sina kommunikationer.

1 mars 1898 började man bygga järnvägen och 1901 vad den färdig att tas i bruk. Järnvägen gick genom tre landskap: Blekinge, Skåne och Småland.

I Lönsboda fanns ett stenbrott, som använde järnvägen för transporter. Periodvis har det även fraktats torv på banan. Järnvägen levde kvar fram till 1984. Nu finns bara bandelen mellan Olofström och Älmhult kvar, tack vare att Volvo i Olofström använder järnvägen. Den södra delen från Olofström till Sölvesborg revs upp och man anlade en cykelväg på banvallen.

Innan järnvägen byggdes fanns ingen större bebyggelse vid hållplatserna utmed banan. Stationerna anlades en bit ifrån befintlig bebyggelse, bondbyar eller kyrkbyar, och snart skapades stationssamhällen med serviceinrättningar, skolor, byggnader för handel och småindustrier. Till Gylsboda och Kärraboda kan till exempel sten- respektive torvindustri knytas. Lönsboda var tidigare Örkeneds kyrkby. Vanligtvis växte bebyggelsen mellan stationen och utmed vägen mot gamla byn.

Både Duvhults och Gylsboda stationssamhällen är välbevarade. I Hökön finns stationen från 1910-talet bevarad samt stickspåret till Hököns sågverk.

Etableringen av järnväg och stationssamhällen hade stor betydelse för nykolonisationen av samhällen i skogsbygden och för den fortsatta bebyggelseutvecklingen i området.

 

Slutet för järnvägen blev en rälsbuss mellan Olofström och Älmhult. Jag använde rälsbussen flera gånger. Då cyklade jag till Olofström och tog rälsbussen för vidare färd mot Stockholm. På hemväg en sen kväll kolliderade rälsbussen med en älg, och föraren fick gå av och frilägga spåret innan vi kunde åka vidare.

Affären i Skärsnäs

Affären i Säkrsnäs fyllde också en viktig roll för kommunikationerna.

Sven var lite slaktare. Han köpte upp en och annan kalv eller kanske möjligen något större nötkreatur eller en gris, som han slaktade och sen körde den drygt tre mil långa vägen till Kristianstad för att sälja. Folk började skicka ägg och smör också med honom, och bär under sommaren. Och så köpte han istället något med sig hem. Närmaste butiken var eljest Vånga och Kaffatorp, men det var över en mil dit. Och så började han så nätt att taga varor med sig tillbaka i vagnen, varor, som han sen sålde direkt till kunderna. Han bodde långt uppe i skogen, och vägen dit var inte precis den bästa. Men folk var inte så rädda för att gå. Några kilometer rätt in i ödemarken betydde inte så mycket. Han hade just inte så mycket att välja på, men kaffe och socker kunde man få. Sockret brukade kosta 20 öre kilot, och när vetemjölet dyrkades till 25 öre ansågs det vara för dyrt att köpa. Då fick man sikta lite själv.