Samhällen runt Filkehusen

Olofström

Olofström har cika 15000 invånare

Olofström har vuxit upp kring Petrefors bruk, ett järnbruk som anlades 1735. Det dåligt lönsamma bruket övertogs av Olof Ohlson, som lät uppkalla det efter sig själv och 1763 lät anlägga ett manufakturverk här. 1811 köptes bruket av Carl von Dannfelt som samtidigt blev ägare till Lilla Holje herrgård som han lät utvidga till en storartad herrgård. Järnvägens ankomst 1901 innebar en expansion av verksamheten, 1928 började man tillverka rostfritt stål, och senare även karosser åt Volvo. 1969 köpte AB Volvo bruket som då blev Volvo Olofströmsverken. Bruket är idag Blekinges största företag.

Kommunen är omgiven av vatten med hundratals sjöar. Den största sjön  Halen, som är ett populärt ställe för kanotning och bad. Olofströms kommun är känt för sitt fiske på Kronofiske Harasjömåla som har ungefär 75 000 besökare om året. Naturen är också en stor tillgång.

Kommunens område motsvarar socknarna: Jämshög och Kyrkhult, båda i Listers härad. Av dessa socknar bildades vid kommunreformen 1862 Jämshögs landskommun varur Kyrkhults landskommun utbröts 16 oktober 1863.

Olofströms kommun och framför allt Jämshögs socken har genom tiderna kännetecknats av att vara en författarbygd. Harry Martinson, Sven Edvin Salje, Pehr Thomasson och Axel de la Nietze är födda och uppvuxna här. De är alla präglade av landskapet de växte upp i.

På Olofströms bibliotek finns en unik samling litteratur av och om dessa författare och andra som kommer från bygden.

Arkelstorp

Arkelstorp har cirka 1000 invånare

 

Tills för några år sedan fanns Sveriges enda glasspinnefabrik i Arkelstorp.. Under åren 1885-1969 gick järnvägslinjen mellan Kristianstad och Älmhult genom samhället. Banvallen är idag cykelbana. Tätorten växte fram efter järnvägsstationens öppnande 1885.

Jämshög

Kommunreformen 1952 påverkade inte Jämshögs kommun, utan den kvarstod som egen kommun fram till 1967 när området gick upp i Olofströms köping.[1]

Jämshög ligger vid Holjebanan och Sölvesborg-Olofström-Älmhults Järnväg.

Socknen har medeltida ursprung med en kyrka från 1100-talet. Socknen tillhörde Villands härad i Skåne fram till 1639.

Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Jämshögs församling och för de borgerliga frågorna till Jämshögs landskommun. Ur socknen utbröts Kyrkhults socken 1863 och 1941 Olofströms köping. Jämshögs landskommunen uppgick 1967 i Olofströms köping som 1971 blev Olofströms kommun.

1 januari 2016 inrättades distriktet Jämshög, med samma omfattning som församlingen hade 1999/2000.

Socken indelades fram till 1901 i en del av de 115 båtsmanshåll som fanns när Kyrkhult socken ingick i Jämshögs socken, vars båtsmän tillhörde Blekinges 6:e (3:e före 1845) båtsmanskompani.

Om Jämshög på 1700-talet

Lönnsboda

Lönsboda bestod från början av några bondgårdar och en del annan bebyggelse som kyrkby i Örkeneds socken kring Örkeneds kyrka. Kyrkans äldsta kända föregångare uppfördes på 1570-talet. Örkened är Skånes största socken och omfattar nästan 2 kvadratmil i nordöstligaste hörnet av Skåne. Den gränsar till båda Blekinge och Småland.

Socknen bildades vid slutet av 1500-talet som en utbrytning ur Glimåkra socken och ingick tidigare i Östra Göinge härad.

Lönsboda har cirka 2000 invånare och är en tätort i Osby kommun.

När järnvägen Sölvesborg-Olofström-Älmhult öppnades för trafik 1901 fick de en station i Lönsboda. Sedan järnvägsstationen byggts tillväxte den dåvarande lilla byn kraftigt. Persontrafiken på järnvägen genom Lönsboda upphörde 1984.

Trakten kring Lönsboda är sedan slutet av 1800-talet känd för förekomst och industriell brytning av diabas, till exempel i Hägghult, samt för tillverkning av korgar.

I trakten kring Lönsboda har man i århundraden ägnat sig åt korgmakeri. På tidigt 1900-tal fanns det många hundra kassamagare i trakten och de brukade åka ända ned till de sydligaste delarna av Tyskland för att sälja sina alster. Ett flertal korgfabriker etablerades under denna tid i Lönsboda och dess omgivningar, varav en ännu är i drift.

I april 1678 brändes Örkeneds socken av svensk militär. De hade order att döda allt manfolk i vapenför ålder och därefter plundra och bränna gårdarna. Ordern var undertecknad av Karl XI som han kallade “Snapphanars änteliga utrotande…” Invånarna blev förvarnade och det planerade folkmordet misslyckades, men följderna av militärernas insatser var förödande. Befolkningen flydde till skogs där de tvingades att gömma sig i åratal innan de vågade återvända. Från att ha varit en folkrik socken med mer än 700 invånare sjönk antalet Örkenedsbor till ca 360, en halvering. En redan svårt utsatt befolkning drabbades fruktansvärt hårt av detta kungliga dekret som byggde på ett löst antagande om att ”rovet” från Loshultskuppen skulle förvaras i socknen Inte en enda daler hittades vid plundringen och under de 340 år som förflutit har inga fynd gjorts i Örkeneds socken.

Det låga dödstalet berodde på att lokalbefolkningen hade förvarnats och hunnit fly till skogs där de bosatte sig i hyddor tills de säkert kunde återvända och återuppbygga sina gårdar.

Namnet lär komma av att danske Kongen hade ett särskilt gott öga till Örkenedsborna. De var starka och storvuxna. Dessutom var de pålitliga och trogna den danske Kongen, varför han rekryterade sin livvakt uppe i Örkened. På den tiden kallades området ”Kongens Örken” (danska för ”ödemark” el. ”öken”), ett namn som tydligt beskrev hur avskild och opåverkad platsen var, liksom befolkningen. Örkenedsborna var ”hejare på” att tillverka och hantera vapen. Ett pålitligt Livgarde!

Vånga

Vånga har cirka 1000 invånare

Filkesboda tillhör Vånga församling. Varje söndag gick man den långa vägen till gudtjänsten i Vånga kyra. Det var också där man gjorde upp affärer. Det var först under 1970-talet man började vända sig mot Olofström och affärerna och jobben där. Harald Johnsson gick under en lång tid till arbete på bruket i Olofström.

Sven Svensson, född 1865-06-28 död 1939-12-18, var snickare och en skicklig båtbyggare, som byggde såväl insjöekor som de pråmar som användes dels på Immeln, dels på Raslången. Ur Villands härads Hembygdsförenings årsskrift 1970: Han betraktades som något av ett original på grund av sin kyrksamhet. Han bodde i norra änden av Raslången. För att komma till mässan rodde han en mil med sin cykel i ekan till Sågmöllan. Det var sedan en mils landsvägsåkning till kyrkan och högmässan. Denna tur gjordes varje söndag i ur och skur. På vintern när isen lagt sig tog Sven fram sina skridskor för att åka så långt det gick. Om det nu inte kan betraktas som originellt så var det i varje fall mycket ovanligt att in i ålderdomen göra en färd på sammanlagt fyra mil för kyrkobesök. 

Vånga ligger vid norra delen av Ivösjön i norra delen av Kristianstads kommun. Kring Rystorp i områdets västra del och vid Snäckestad i sydöst finns bokskog på äldre skogsbevuxen utmark. Typiskt för trakten är de stora och tidiga fruktodlingarna. Efter skiftet kom dessa odlingar att bli viktiga binäringar till jordbruket. I samband med en mer etablerad yrkesodling bildades fruktpackerier i trakten. Därtill bildades bränneriaktiebolag, vars drift var igång till 1965.

Vånga kyrka är ursprungligen uppförd på 1200-talet men präglas idag av de ombyggnader som genomfördes under 1800-talet. Redan på 1400-talet låg gårdarna i Vånga under Bäckaskogs kloster, men genom reduktionen 1680 kom frälsegårdarna att bli kronohemman. Vånga by skiftades genom laga skifte 1823-1832. Kring kyrkan finns några välbevarade gårdar med byggnader främst från 1800-talet.

Juteboda har anor från 1500-talet och låg under Bäckaskogs gods fram till mitten av 1700-talet. Juteboda är en äldre gårdsmiljö med två välbevarande byggnader, varav det ena är en ryggåsstuga. Husen är båda uppförda på traditionellt sätt i skiftesverk under halmtak. I omgivningarna finns hamlade träd och stenmurar.

Bonnslätt är en välbevarad gård från 1870-talet med röd locklistpanel. Intill finns även Perstorps missionshus, den så kallade Perstorpskyrkan, uppförd 1860 för baptistförsamlingen.

Kyrkhult

Kyrkhult var en del av Skåne fram till år 1639. Kyrkhult var fram till 1967 centralort i Kyrkhults landskommun.

Kyrkhults socken bildades 1865 genom att norra delen av Jämshögs socken bröt sig ur och bildade en egen socken med en egen kyrka. Kyrkhults by blev huvudorten i socknen och platsen för kyrkan.

Kyrkult har cirka 1000 invånare

Kyrkhult har en historia som brunnsort med det fina brunnshotellet Tulseboda. Byggnaderna finns idag kvar men används numera som cirkusskola, med mera. Trä- och sågverksindustri har genom åren präglat samhället.

Immeln

På en sockenstämma i Immeln 1876, beslutades att arbeta för att få en järnväg från Immeln till Kristianstad, där Christianstad-Hessleholms Järnväg (CHJ) hade byggt en järnvägsknut.
Bandelen Kristianstad - Immeln öppnades 1885 och hela linjen fram till Glimåkra var färdig 1886. I Glimåkra anlades verkstad och lokstall.

Första året visade goda intäkter men redan det andra året sjönk de igen. Priserna hade gått ner kraftigt på alla de varor som banans trafikområde hade att avyttra. De följande åren blev bättre och på fem år steg trafikinkomsterna 25 procent. Det var främst Glimåkras röda och svarta granit som kommit i ropet.
1901 öppnades järnvägen Sölvesborg - Olofström - Älmhults Järnväg (SOEJ) och därmed förlorade Kristianstad - Immelns Järnväg del av sitt trafikunderlag.

Immelns by uppstod först när järnvägen byggdes 1885. Innan dess bestod den av i stort sett 3 gårdar med omkring 100 invånare. Redan långt tidigare hade sjön Immeln använts som transportled för trävaror, såsom timmer och ekspån. Behovet av att på ett smidigt sätt transportera produkterna vidare hade funnits länge eftersom vägnätet var dåligt och långsamt. Järnvägen mellan Kristianstad och Immeln stod klar 1885 och året därpå påbörjades sträckningen till Älmhult.

Det var nu byn Immeln föddes. Befolkningen växte tillsammans med handeln. Samtidigt blev efterfrågan på den ”svarta graniten”, diabasen, allt större och man hittade fyndigheter av mycket hög kvalitet i grannskapet runt byn Immeln. Stenbrotten innebar stor efterfrågan på arbetskraft och till Immeln kom man från när och fjärran. Runt sekelskiftet 1900 hade befolkningen vuxit till över 700 personer.

På 1930-talet under nödåren, när det satsades på vägbyggen för att arbetslösheten inte skulle skena iväg, byggdes landsvägen från Värestorp till Immeln (1932).

Järnvägen Kristianstad – Immeln stod klar 1885 för gods- och persontrafik. Nere vid nuvarande piren fanns en vändskiva där loket vände för retur till Kristianstad. Detta pågick fram till att järnvägen till Älmhult stod klar några år efter. Ett antal stickspår gick då till Månssons Stick och Sliperi samt till Träskofabriken. Här lastades det sten från stenbrotten Gyvik, Gedenryd och Myren. Transporten till lastkajen skedde med stenvagnar dragna av hästar i 4- resp. 6-spann. 1969 upphörde persontrafiken och 1978 godstrafiken.

Korgflätning

Korgflätning  har förekommit sedan förhistorisk tid och finns belagd från yngre stenålder.

Vidjor, bark, rottrådar, vinrankor och senare både näver och spån har använts. Korgslöjd användes till såll, fisk- och fågelfällor, bärkassar och vattenbehållare, men även till mattor, eldfläktar och hattar.

Korgtillverkningens storhetstid på 1940- och 1950-talen. Tillverkningen omfattade alla sorters korgar som till exempel torg-, bär- frukt-, sy- och arbetskorgar samt resekoffertar och mangelkorgar. Korgvarorna levererades per järnväg över hela landet.

Nya moderna material som plast och förpackningar i papp konkurrerade så småningom ut spånvarorna. Tillverkningen minskade allt mer under 1960-talet och 1978 stängde fabriken. År 1984 fick Örkeneds hembygdsförening korgfabriken med alla inventarier som gåva av släktingar till den siste ägaren Olof Bengtsson.

Tjära

I Harasjömåla finns flera tjärdalar som påminner om den gamla tillverkningen av tjära som var en stor exportartikel.

Tjärbränning är en gammal teknik för att utvinna tjära, känd redan av antikens greker.

Man vet att tjära brändes i Norden redan under järnåldern. Då gjorde man det i gropar där tjäran samlades upp i en grop under anläggningen, snarare än som i tjärdalen där man tappade ur den under bränningen.Tjära var under århundraden en av Sveriges viktigaste exportvaror. År 1615 exporterades 13 000 tunnor och under toppåret 1863 utskeppades 227 000 tunnor. Sverige var tillsammans med Finland världsledande på exporten fram till 1800-talets senare hälft, Under kommande decennier minskade produktionen. Behovet av att impregnera tågvirke försvann i takt med segelfartygens avveckling.

Tjärdalar

En tjärdal är en trattformig grop, utgrävd i en jordsluttning, som används för att producera trätjära. Mot gropen byggs en lutande träbotten och i gropen görs en mila, i vilken kolning sker av kådrik ved.

Tjärdalar var lokaliserade till skogrika områden med bestånd av furu, vilket har det största tjärinnehållet. Tidigt användes hela stammar som man katat (skadat barken på) några år tidigare, men när konkurrensen om, och värdet på skogsråvaran ökade övergick man till att använda stubbar som bröts upp med stubbrytare. Bönder och skogshuggare tog till vara stubbar samt sågade och klöv veden till bränningen. När veden var kluven och staplad skulle det hela täckas och då använde man vitmossa med rötterna vända nedåt. Överst packades 5 cm mineraljord för att röken inte skulle tränga ut. Man tände i överkanten och med hjälp av en bälg hölls fyren igång. Tjärdalen låg oftast i en sluttning. Detta gjorde det lättare att tappa tjäran genom en ihålig stock eller ränna vilken mynnade nedanför tjärdalen där den kunde samlas upp, oftast i en tunna.

Svart granit

Diabas "det svarta guldet"

Det finns en svart skatt i området där Skåne, Blekinge och Småland möts, en skatt vars omtumlande och dramatiska historia kan jämföras med guldruschen i Klondyke. En skatt, som sedan drygt 100 år fascinerat konstnärer och arkitekter från olika kulturer. En skatt, som ur sitt glödande ursprung förvandlades till den svarta diabasen. I Klondyke bröt man guld, här bröt och bryter man den svarta diabasen — "det svarta guldet".
Diabas eller hyperitdiabas som den egentligen heter, bildades för ca 1 miljard är sedan när het magma trängde upp ur i sprickor i jordskorpan. Sprickor som idag återfinns bland annat i nordöstra Skåne.

Stenbrott och industri

Under slutet av 1800-talet anlades flera stenbrott i området, som till exempel vid Gylsboda. Stenen fördes till Rörvik för vidare pråmtransport till Immelns station och med järnväg till Åhus. Även tjära från Ranvik och virke från Skvalparviken transporterades sjövägen till stationen. Söder om Immeln etablerades ett stenbrott vid Jedenryd.

Diabasen har betytt mest för det område där Östra Göinge ligger. Den första brytningen ska ha skett i Jädenryd i nuvarande Östra Göinge. Idag finns det sex aktiva stenbrott. I Sibbhult finns det även utbildning och forskningsverksamhet kopplat till sten, samt Svensk Stenindustris administrativa centrum. Där finns också ett stenmuseum.

Brytningen började runt 1870. Stenindustrin växte snabbt och fick utvandringen till Amerika att stanna av. Inom Sten­riket finns över 100 stenbrott och i vissa av dem pågår brytning än idag. Diabasen som finns i Stenriket har vunnit världsrykte genom att den har världens absolut högsta kvalité. Stenen är hård. Obearbetad är den mattgrå och skrovlig men slipad och polerad är den högblank och djupsvart. Diabasytan är hållbar i minst 300 år!
Den är därför utmärkt till bl a konstverk. skulpturer, monument. fasader, trappor samt gravvårdar som är dess huvud sakliga användningsområde.

Svarta Bergen

Svarta Linjen

Svarta Linjen är en smal diabasgång 10–15 meter bred, som sträcker sig från Olofström i söder till Farabol i norr. Totalt finns det 45 olika stenbrott på den här sträckan. Den höga densiteten, den korpsvarta färgen och svårigheten att få fram stora block gjorde stenen dyrbar. Även på Skånesidan och i sydvästra Småland finns gångar av hyperitdiabas. Där är de betydligt bredare, upp till 100 meter. Avkylningen av magman gick här långsammare och stenen blev inte lika hård. Gången av hyperitdiabas började brytas på 1880-talet.

Hägghult

En berömd, helt svart, mycket finkornig diabas bryts i Hägghult i Lönsboda i Skåne. Diabasens höga kvalitet i detta område har gjort den eftertraktad av konstnärer över hela världen. En av de mer namnkunniga ärTakashi Naraha från Japan. Empire State Building är delvis dekorerad med diabas från detta område och US Marine Corps Memorial har en sockel gjord av diabasen från Göingebygden.

Det ursprungliga monumentet från 1938 är gjort i svart granit och står fortfarande kvar i Christina State Park i Wilmington, USA. Skulpturen gestaltar skeppet Kalmar Nyckel som seglar över havet, buret på en vågkam med alla segel hissade. Kalmar Nyckel var det första svenska skeppet som nådde den nordamerikanska östkusten. I reliefer på sockeln finns scener som beskriver olika händelser kopplade till historien.På reliefen syns också den första svenska bosättningen Fort Christina, döpt efter drottning Kristina som då var regent i Sverige.

Väster om Lönsboda ligger Hägghults stenbrott och vid dess sida ligger idag ett friluftsmuseum och det kallas för Svarta Bergen av ägaren. Här har funnits väldiga stenbrott, varav ett fortfarande i drift.

Det började ganska blygsamt och hantverksmässigt vid 1800-talets slut. År 1899 startade man provbrytning även i Hägghult och på båda orterna fick verksamheten ganska fort industriell omfattning. I Hägghult har brytningen pågått under hela 1900-talet med undantag för de båda världskrigen, och enorma mängder råvara har vinschats upp av de totalt 16 kranar som fanns runt fyndigheten. I dag omnämns stenbrottet som världens största dagbrott för svart diabas, med den imponerande längden 900 meter, bredd 50 meter och djup 75 meter. Även kvalitén på diabasen tillhör världens främsta, vilket gjort den eftersökt för många användningsområden.

Än idag bryts diabas i Hägghult. Diabasådrorna går här alltid i NNO-SSV och är i allmänhet cirka 50 meter breda och någon kilometer långa. Svart diabas har brutits på minst 18 platser i Örkeneds socken. Brytningen startade på allvar på 1890-talet. Efterfrågan steg snabbt, inte minst på exportmarknaderna, och stenindustrin blev inom de närmaste decennierna mycket utbredd i trakten. I Hägghult arbetade som mest 128 man så sent som på 1960-talet. Vid båda dessa platser och i Södra Duvhult bryts diabas än i dag medan övriga brott är nedlagda och helt eller delvis vattenfyllda. Nu är allt högmekaniserat och i Hägghult arbetar bara sex personer idag. En hydraulisk borrvagn betjänad av en man klarar att borra lika mycket som 200 man vid sekelskiftet, och grävmaskiner och lastmaskiner har ersatt alla kranar från förr.

Gylsboda

Den lilla byn Gylsboda fyra kilometer söder om Lönsboda har kallats stenindustrins vagga och är idag friluftsmuseum. På 1870-talet hittade man här den ”svarta graniten” och brytningen startade 1890. Under glansdagarna arbetade det cirka 400 man här och ett brukssamhälle byggdes upp med som mest nästan 1 000 invånare. Här fanns det affärer, caféer, dansbana, företagshälsovård, missions- och idrottsförening.

År 1901 öppnades den 72 kilometer långa Sölvesborg-Olofström-Älmhults Järnväg efter tre års arbeten. Från starten blev transport av sten en viktig uppgift för banan. I skogarna längs järnvägen fanns diabas, och stenbrott togs upp på många ställen. Den största utlastningsstationen var Gylsboda söder om Lönsboda.

Blekinge var tätt befolkat och fattigdomen var stor då jordbruket inte kunde ge alla bröd för dagen. Stenbrotten blev en efterlängtad ny näring och stenarbetarna blev en fri arbetskår. Många bönder och småföretagare förstod snabbt värdet av stenen och började själva bryta eller sälja brytningsrätter.

Ebbamåla bruk

Ebbemåla Gjuteri och Mekanisk Verkstad grundades år 1885 av August och Johanna Sandberg, som då återvänt från USA med några års arbetserfarenhet av modern gjuteriteknik inom amerikansk industri. Ett stålgjuteri, en smedja och en mekanisk verkstad för bearbetning av gjutgods anlades år 1886 vid Mörrumsån i bondbyn Ebbemåla, som vid 1800-talets mitt bestod av tre gårdar och där det år 1803 uppförts en vattendriven kvarn. På andra sidan ån byggdes 1874 också järnvägen mellan Karlshamn och Vislanda.

I början tillverkade företaget standardprodukter som ugnar, parkbänkar och vagnsnav. Det kom senare att utveckla egna maskinkonstruktioner, inte minst för den då nya svenska potatisstärkelseindustrin samt för trä- och stenföretag. Somliga maskiner var av eget patent, till exempel storsäljaren en hyvel för träullstillverkning. Företaget växte till ett 30-tal anställda och sålde också på export.

Den första verkstaden var i bruk till år 1927, då den nuvarande byggdes. Gjuteribyggnaden är från år 1901. Omkring år 1880 uppfördes en amerikainspirerad direktörsbostad och år 1927 ett vattenkraftverk, som fortfarande är i drift.

Företaget fortsatte under ledning av familjemedlemmar efter August Sandbergs död år 1900. Driften lades ned i december 1966, men anläggningen stod därefter kvar i stort sedd orörd.

Ebbamåla bruk idag

Fastigheten köptes år 1996 av Anders och Anna-Karin Randver för att användas som lagerlokal för importvaror. Därefter sattes byggnaderna i stånd och restaurerades produktionsutrustningen.

Ebbamåla bruk blev byggnadsminne 1996 och fick Svenska Industriminnesföreningens pris Årets industriminne året därpå.

Gränums bränneri

Brännvin har framställts i Sverige sedan senmedeltiden genom destillering av vin, därav namnet. Brännvinets första användningsområden var som ingrediens i svartkrut och som läkemedel, bl.a. ansågs det effektivt mot pesten.

 Allmogen hade knappast råd att supa, eftersom vinet som användes var importerat och därmed en dyr vara. Under 1500-talet kom en ny process till vårt land; möjligheten att framställa brännvin ur säd, en inhemsk produkt. Nu blev rusdrycken billigare att producera och många bönder lärde sig brännerikonsten. Så mycket säd gick till brännvin, att Gustav Vasa 1550 förbjöd allmogen att bränna den dyrbara säden till vin. Förbudet var nog inte helt lätt att kontrollera och en bonde kunde välja mellan att använda sin säd till bröd och gröt mot svälten eller till brännvin mot pesten.

Under 1600-talet fick bönderna sällan säd över och bränning förekom främst på större gods. Bönderna kunde dock slå sig ihop i goda tider och hyra prästens panna som förvarades i sockenkyrkan.

Den första svenska fylleriförordningen, "Förordning emot svalg och dryckenskap", kom 1731 och stadgade bl.a. att krogarna skulle stänga klockan nio på kvällarna och att fylleri bestraffades med fängelse och böter.

1723 började Jonas Alströmer odla potatis i större skala i Alingsås. Potatisens användningsområden visade sig vara många. Grevinnan Eva de la Gardie blev 1748 Vetenskapsakademiens första kvinnliga ledamot tack vare sin skrift "Försök att tillverka bröd, brännvin, stärkelse och puder av potatis". Puder gick åt i stora mängder till peruker. Pommerska kriget 1757-1762 skyndade på potatisens utbredning då soldaterna tog med sig potatisar och satte på åkern därhemma. Även Kommerskollegium propagerade för potatisens användning men det var nödåren 1771-72 som fick de svenska bönderna att börja odla potatis på allvar. Potatisen satte fart på brännvinstillverkningen och 1775 insåg Gustav III att det borde gå att dra in pengar till statskassan genom att förbjuda husbehovsbränning. Istället inrättades drygt 50 kronobrännerier över hela riket, följt av en reklamkampanj för kronans brännvin. Kampanjen lyckades så till vida att konsumtionen ökade men folket brände hemma i lönndom så staten fick inte sina åtråvärda inkomster. 1787 avskaffades kronobrännerierna och husbehovsbränning blev återigen tillåten, dock under kraftig beskattning. Från 1809 togs kravet på gårdsinnehav bort och vem som helst kunde mot en blygsam avgift bränna och sälja hur mycket brännvin han ville. Potatis fanns det gott om och supandet tog fart. I Blekinge var det främst i den västra länsändan bränningen skedde, det var på de lätta jordarna här det odlades mest potatis. 1835 höjdes beskattningen drastiskt och bränningsrätten förbehölls jordägare med ett taxeringsvärde över 300 riksdaler. Samtidigt infördes en begränsning av bränningstiden till sex månader per år.

Det häftiga supandet ledde till framväxten av måttlighetsföreningar i början av 1800-talet. Dessa hade inte som mål att förbjuda brännvinet men uppmanade bl.a. husfäder att föregå med gott exempel och inte vänja barn och ungdom vid att dricka sprit. En av måttlighetsföreningarna bildades i Jämshögs socken i september 1831 under prosten Hammars ledning. I mitten av 1840-talet fanns det ca 320 måttlighetsföreningar, och det blev därmed landets första folkrörelse. På 1850-talet började helnykterhetsföreningar växa fram. Dessa förde en rent absolutistisk linje och hade ofta en starkt religiös förankring. Nykterhetsivrarna fick oväntad hjälp av den tekniska utvecklingen i sin strävan att begränsa husbehovsbränningen. I mitten av 1800-talet trädde ångpannan in i brännerivärlden och ersatte successivt husbehovspannan. Blekinges 1 042 brännvinspannor år 1847 hade reducerats till 56 ångbrännerier år 1876. Staten fick därmed lättare att bevaka skatteintäkterna och spriten blev ett allt viktigare skatteobjekt. 1855 ändrades åter lagstiftningen. Bränningen begränsades till två månader per år, den så kallade kampanjen, och tillverkningen måste ligga mellan 800 och 3 100 liter per dag. Fem år senare förbjöds husbehovsbränningen definitivt.

När bönderna hade förlorat sin rätt att bränna hemma gick de istället samman och bildade andels- eller bolagsbrännerier. Bränneriet i Gränum uppfördes 1897 som ett bolagsbränneri . Som mest hade bränneriet sju andelsägare men runt 1910 var Emil Olsson ensam ägare. Olsson ägde även bränneriet Hoby kulle och Dösjebro bränneri i Skåne. Han ägde dock ingen mark runt Gränum och fick därför köpa all råvara, merparten från bönderna i trakten men en del så långt ifrån som Tyskland. När hans arrendekontrakt löpte ut årsskiftet 1947-48 köpte lantbrukare Axel Svensson både byggnader, inventarier och licens av Olsson. Svensson drev sedan rörelsen fram till dess den lades ned våren 1971.

I en beskrivning av bränneriet från 1926 anges att i avverkningsrummet, som är det första man kommer in i, fanns ångmaskinen, kokaren, förmäsken, bäckenapparaten, spritkylaren, kontrollapparaten, lyktan samt matarepump till ångmaskinen, surmäskpump, drankpump och två vattenpumpar. Från avverkningsrummet kunde man gå ner i potatiskällaren där råvaran tvättades och till ångpannerummet där ångpannan och matarepumpen var placerade. En annan trappa ledde ned till jäskällaren som innehöll nio jäskar med en diameter om två meter var. Ovanför jäskällaren låg maltrummet med sina tre stöpkar. Inne i maltrummet fanns satsrummet där jäskulturen förvarades. På vinden fanns maltkrossen och en vattencistern av järnplåt, från vilken vattnet rann ner i rör till bäckenapparaten i avverkningsrummet. Brännerimagasinet och sprithållarrummet kunde endast nås via dörrar i den östra fasaden. I sprithållarrummet låstes kontrollapparaten, som ägdes av staten, in när kampanjen var över. I brännerimagasinet förvarades de fyllda brännvinsfaten. Båda dessa rum hade stora lås och var svåra att ta sig in i.

Byggnaden är i stora drag oförändrad både invändigt och utvändigt sedan byggnadstiden. Några tekniska förbättringar har dock gjorts, bland annat ersattes bäckenapparaten av en kolonnapparat 1950, vilket innebar att man kunde bränna kontinuerligt och få en högre alkoholstyrka. 1957 började man med oljeeldning med två brännare, vilket ledde till att man inte längre behövde någon eldare. En travers installerades 1960 och nya större, slutna jäskar köptes in. 1962 byggdes ett nytt potatisintag och en potatisharpa införskaffades. Potatistvättaren kunde i och med detta också fungera som maltgörare. De olika tekniska förbättringarna decimerade personalstyrkan. Under 1930 års kampanj sysselsattes, förutom brännmästaren, potatistvättare, eldare, maltgörare, panndräng och satsdräng. 1970 behövdes, förutom brännmästaren, endast två personer.

Gränum var ett av ca 40 gårds- eller andelsbrännerier i landet som lades ner 1971. I de flesta anläggningar har utrustningen skingrats men i Gränum låstes dörren och utrustningen stod kvar. 1993 förklarades byggnaden som byggnadsminne och idag ägs den av en stiftelse.